Tyska.html



   

Tyska är ett germanskt språk talat av omkring 120 miljoner människor, vilket gör det till Europas största språk och det germanska språk med näst engelskan flest talare i världen. Det förekommer i många dialekter (med huvudtyperna högtyska och lågtyska), och har mer än de flesta andra germanska språk bevarat mycket av den urgermanska grammatiken, med exempelvis i större omfattning bibehållna kasusböjningar.

redigera Etymologi

"Tyska" kommer av fornnordiska þýdisker, (kognat med tyska Deutsch ("tysk")), av forngermanska thioda, som betyder "folk", och betecknade alla germanska stammar i centrala Europa, till skillnad från de latinska folken, jmfr. poetiska "Svitjod", isländska Svíþjóð (Sverige), runsvenska "sveþiuþ" (Svea-Folk). Landet har sedan medeltiden fått benämningar av typen "daz tiutsche lant"/ "Dûtisklant" etc. = "Deutschland".

redigera Ordförråd

redigera Arvord och lånord

Arvorden härstammar från indoeuropeiska eller germanska språk. Till arvorden hör ord som zwei, Zaun, hundert, Liebe, Zahn och Vieh. Exempel på lånord från latin är Fenster, Wein, Straße, Ziegel och Rettich, medan Pfaffe och Kirche är tidiga lånord av grekiskt ursprung. Senare lånord av grekiskt ursprung är Biologie, Theologie, Mathematik och Arithmetik. Sena lånord av italienskt ursprung är Bank, Bilanz och Melone. Från franska härstammar Garderobe, Toilette och galant.

De flesta lån- och arvorden i det tyska språket är av indoeuropeiskt ursprung. Exempelvis orden Bruch och Fraktur går tillbaka på samma indoeuropeiska ord. Medan Bruch är ett indoeuropeiskt arvord, härstammar Fraktur (liksom Fraktion och Fragment) från latin. På samma sätt förhåller det sig med arvordet Joch och lånordet Yoga (från sanskrit).

redigera Grammatik

Huvudartikel: Tysk grammatik

redigera Kasus

Tyska språket utmärker sig genom att det finns fyra olika kasus, nämligen nominativ, genitiv, dativ och ackusativ. Adjektiv, pronomen, vissa former av substantivet och substantivets artikel kasusböjs.

redigera Genus

Det tyska språket har tre genus (maskulinum, femininum och neutrum). Adjektiv, pronomen och substantivets artikel böjs efter huvudordets genus. I plural görs ingen uppdelning mellan genus.

redigera Verb

På tyska skiljer man mellan böjning av svaga verb, starka verb och oregelbundna verb. Verben böjs efter person (subjekt-predikat-kongruens) även om verbens böjning är samma i första och tredje person plural.

redigera Tempus

Det tyska språket har sex tempus. De tyska tempusen är: presens, imperfekt, perfekt, pluskvamperfekt, futurum 1, futurum 2. De tyska tempusen imperfekt och perfekt uttrycker i de flesta fall ingen betydelsemässig skillnad. Vid vissa verb (de så kallade "durativa" verben) är tempusbruket dock betydelseskiljande och tempusanvändningen är dessutom generellt olika i talat (mera perfekt) och skrivet (mera preteritum) språk.

redigera Adjektiv

När ett adjektiv står före substantivet (attributivt) så böjs det efter kasus, numerus och genus. När adjektivet står senare i satsen (predikativt) så lämnas adjektivet helt oböjt. Detta gör att tyska språket saknar markör för att visa på skillnaden mellan predikativa adjektiv och adverb.

redigera Substantiv

Substantiv böjs i det tyska språket efter kasus och numerus. Substantivets första bokstav skrivs alltid versal.

Substantivets genus kan generellt sätt inte utläsas utifrån substantivet själv, utan måste läras in för en person som vill lära sig det tyska språket. Det finns några grupper med ord med vissa ändelser som tillhör specifika genus (Exempel: ord med -chen ändelse är alltid neutrala). Det finns även ändelser som indikerar att substantivet oftast tillhör ett specifikt genus (Exempel: Ord med -e ändelse är oftast feminina). Substantiv som betecknar maskulina eller feminina levande varelser är också oftast maskulina respektive feminina. Substantiverade verbinfinitiver är alltid neutrala.

De tyska substantivens pluralformer är oregelbundna och måste läras in ord för ord för en person som ska lära sig det tyska språket. Substantivets pluralform består oftast av ett suffix. Substantivets slutbokstav indikerar vilken pluraländelse som kan tänkas vara trolig, men några generella regler finns inte. Det förekommer också att ordet stam förändras, och när en sådan stamförändring sker är det särskilt vanligt att A ändras till Ä,att ett O ändras till Ö eller U ändras till Ü, så kallad "Umlaut". Jämföra med svenskans omljud i land/länder eller bok/böcker.

Tyska substantiv kan i likhet med de svenska kombineras till nya genom sammansättning. Likt förhållandet i det svenska språket så finns det ingen generell regel för hur många substantiv som på detta sätt kan sammanfogas vid bildandet av ett nytt. Generellt kan sägas att det i tyskan förekommer fler långa sammansättningar.

redigera Artiklar

Tyska språket har två artiklar, bestämd och obestämd artikel. Dessutom kan substantivet stå utan artikel. Artiklarna böjs efter substantivets genus, numerus och kasus.

Bestämd artikel

Obestämd artikel

redigera Pronomen

Pronomen böjs efter kasus, numerus och genus.

redigera Relativpronomen

Relativpronomen kasusböjs i enlighet med deras syntaktiska roll i relativsatsen. Däremot rättar sig genus- och numerustillhörighet efter korrelatet (ordet som relativpronomenet syftar på).

redigera Personliga pronomen

Som artighetsform används tredje person plural till skillnad från andra person plural i svenska språket. En skillnad mellan artighetsformen i tredje person plural och den vanliga formen i tredje person plural görs däremot i skrift då artighetsformen skrivs med stor första bokstav (Sie och sie). Artighetsformen används mycket mer flitigt än i svenska språket och bör alltid användas till äldre eller okända personer för att man inte ska uppfattas som oartig, eller plumpt överfamiljär.

Precis som i svenskan så beror tredje person singular på genus. I tabellen ovan anges maskulinum / neutrum / femininum.

redigera Prepositioner

Tyskans prepositioner styr olika kasus. De flesta prepositionerna kan delas in i tre grupper där de styr dativ, ackusativ, eller antingen dativ och ackusativ beroende på befintlighet respektive rörelse. Det finns även prepositioner som styr genitiv.

redigera Ordföljd

I huvudsatsen så står det personböjda verbet på position två. Men i bisatsen så sätts det personböjda verbet i slutet på satsen. Detta i kombination med andra ordföljdsregler leder till en för tyska språket typisk verbuppräkning i slutet av bisatsen.

I tyska språket sätts komma mellan en menings alla ingående satser. I tyskt skriftspråk används ofta en meningslängd som vida överstiger vad man kan hitta i en motsvarande svensk text. Bisatser som relativsatser och att-satser adderas till varandra och kan bilda en struktur ovan för den moderne svensken.

redigera Uttal

I stort sett uttalas tyska språket som svenska språket. Det finns dock några viktiga undantag. Några ljud i tyskan, som till exempel ach-ljud och låga y-ljud, samt även pf (uttalat som pf) och z (uttalat som ts) i början på ord, har inte motsvarande uttal i svenska.

Den tyska sättet att betona orden skiljer sig däremot en del från det svenska språkets.

Observera att ä, ö och ü inte är några enskilda bokstäver i tyskan, utan anses som omljud och sorteras som a, o eller u i ordböcker och i listan ovan. ß sorteras som ss. Ett h som står efter en vokal betyder att vokalen ska uttalas lång, till exempel ordet Zahl uttalas med ett långt a, jämför med det svenska ordet tal.

redigera Stavning och skrivregler

Tyska skrivs med det latinska alfabetet med tilläggstecknen ä, ö, ü och ß. Dessa räknas som ae, oe, ue respektive ss i bokstavsordningen. Stavningen är relativt oregelbunden, bland annat till följd av starkt folkligt motstånd mot stavningsreformer.

redigera Varianter och dialektuppdelning

Det tyska standardspråket har inte någon strikt regional anknytning, liknande London för engelskan eller Paris för franskan. Standardspråket (den "dialektfria" tyskan, högtyskan) kommer istället från en utjämning av ett antal olika stavningsvarianter från 1500-, 1600- och 1700-talen. Normen för uttalet brukar regionalt bestämmas till Hannover, men detta är omstritt. De flesta med tyska som modersmål kan obehindrat prata standardspråket och gör så ofta i formella sammanhang, samtidigt som man bland vänner och familj pratar sin regionala dialekt. Speciellt i södra delen av det tyska språkområdet (södra Tyskland, Schweiz, Österrike) skiljer sig dialekterna avsevärt från standardspråket.

Lågtyska eller plattyska brukar, på grund av historia, släktskap, ordförråd och uttal bland lingvister räknas till en annan undergrupp till västgermanska språk, tillsammans med nederländska.

• jiddisch
• plattyska
• schweizertyska

redigera Utbredning

redigera Länder där tyska är huvudspråket

De västgermanska dialekternas utbredning i Centraleuropa, 31 december 1937

De tyska dialekternas utbredning i Centraleuropa, nuförtiden

• Tyskland
• Liechtenstein
• Österrike
• Schweiz (tillsammans med franska, italienska och rätoromanska)

redigera Andra länder där tyska är ett officiellt språk

(officiellt språk betyder att lagarna publiceras på tyska, invånare har rätt att kommunicera med myndigheterna på tyska, samt att ort- och gatunamn är på tyska)

• Italien (regional i Sydtyrolen, tillsammans med italienska)
• Belgien (tillsammans med franska och nederländska)
• Luxemburg (tillsammans med franska och luxemburgiska)
• Danmark (i Sönderjylland tillsammans med danska)

I den gamla tyska kolonin Namibia var tyska mellan 1984 och 1990 tillsammans med engelska och afrikaans ett officiellt språk.

redigera Andra länder med tyskspråkiga områden eller tyskspråkiga minoriteter

Karta som belyser tyskans utbredning i världen.
- Mörkorange: officiellt språk eller huvudsakligt inhemskt språk
- Ljusorange: stor tyskspråkig minoritet eller inofficiellt kanslispråk
- Orangea kvadrater: tyskspråkiga minoriteter

• Argentina
• Australien
• Brasilien
• Chile
• Estland
• Frankrike (Alsace)
• Kazakstan
• Lettland
• Litauen
• Moldavien
• Namibia
• Nederländerna
• Paraguay
• Polen (Pommern, Ostpreussen)
• Rumänien (Transsylvanien)
• Ryssland
• Tjeckien
• Slovakien
• Ukraina
• Ungern

redigera Länder med stora tyska immigrantgrupper

• USA
• Kanada
• Brasilien

redigera Tyska som främmande språk

Tyskkunskaperna i Europeiska unionen med kandidatländer.

Tyska (standardtyska) studeras i många länder som främmande språk; främst i Europa. Majoriteten av studerande finns framförallt i Nederländerna, Skandinavien, Baltikum, Slovenien, Kroatien, Polen, Japan, Bosnien och Hercegovina, Schweiz, Serbien, Ungern, Montenegro och Makedonien. Tyska är i många av dessa länder det första främmande språket i skolan. Även i före detta Sovjetunionen studeras mycket tyska. I länder som Frankrike och USA är många andra språk mer populära. Tyskt inflytande i Japan under 1800- och 1900-talet ledde till att tyska var det språk som användes istället för latin inom den medicinska utbildningen och tyska har också använts mycket inom den japanska rättsvetenskapen, eftersom stora delar av den japanska juridiken kopierades från tyska förebilder i slutet av 1800- och början av 1900-talet. I Sverige var tyska det första främmande språket i skolundervisningen fram till 1946 då det ersattes av engelska. Det blev med enförandet av enhetsskola (sedermera grundskola) 1950 frivilligt ämne från årskurs 7. Vissa skolor börjar efter 1994 redan i årskurs sex.

Det universitetsämne som ägnas åt vetenskapliga studier av det tyska språket och den tyska litteraturen (samt i icke-tysktalande länder även språkfärdighet) kallas internationellt för germanistik.

redigera Se även

• Lista över falska vänner/Tyska
• Lista över mest talade språk
• Deitsch/Pennsylvaniatyska

redigera Källor

• Kühn, Ingrid; Lehker, Marianne, Deutsch in Europa : Muttersprache und Fremdsprache, Frankfurt am Main 2002
• Rydén, Kerstin; Wengse, Ingemar; Wistam, Anne-Louise, Modern tysk grammatik, Almqvist & Wiksell, Uppsala 2000
• Schunk, Gunther, Studienbuch zur Einführung in die deutsche Sprachwissenschaft : vom Laut zum Wort, Gunther Schunk, Würzburg 2002

redigera Externa länkar

Wikipedia har en upplaga på Tyska.

• Elchs svenska-tyska ordbok
• Språkkurser i tyska på nätet
• Tysk-svensk ordbok på forum.pauker.at

	Grundskolans skolämnen i Sverige
Bild | Biologi | Engelska | Franska | Fysik | Geografi | Hem- och konsumentkunskap | Historia | Idrott och hälsa | Kemi | Matematik | Musik | Religionskunskap | Samhällskunskap | Slöjd | Spanska | Svenska | Teknik | Tyska

	Europeiska unionens officiella språk
Bulgariska | Danska | Engelska | Estniska | Finska | Franska | Grekiska | Iriska | Italienska | Lettiska | Litauiska | Maltesiska | Nederländska | Polska | Portugisiska | Rumänska | Slovakiska | Slovenska | Spanska | Svenska | Tjeckiska | Tyska | Ungerska
Källa: EU:s webportal